Väntan...
Man vet att man inte kan påverka något just nu, utan det är bara en enda lång väntan. Man försöker måla upp bilder i sitt huvud på hur det ska bli, men i själva verket så har man nog inte en enda aning. Det går inte att föreställa sig hur det kan bli, för man målar upp så många olika bilder och hur ska man veta vad som är närmast sanningen?
Man kan ju inte förneka att man är väldigt nervös emellanåt. Man tänker på att man ska vara ca 4 veckor i Sydafrika, kanske inte nå speciellt i vanliga fall, en lång semester helt enkelt. Men sen inser man att det kommer bli 4 veckor med ett för oss okänt barn, och då inser man vad man gett sig in på. Okänt barn i ett okänt land.
Men i slutändan så är jag helt övertygade om att allt kommer vara värt allt vi gått igenom. Då kommer man tycka att 4 veckor inte är något. Sen är jag övertygad om att allt som händer kommer ha en mening. Alla böner för oss kommer hjälpa oss på vägen, och han där uppe har nog en plan för vårat liv.
Så det enda man kan göra är att leva i nuet och njuta av vardagen så kommer allt bli som det är tänkt att det ska bli.
